Gustav och jag var precis och hämtade mina systerdöttrar som varit på barnkalas. Träffade världens sötaste lille kille vid ingången (runt 4 år), riktigt sådär sockersöt var han. Men skenet bedrar..

Pojken: (Pekar på vagnen) Men det där är ju Gustav!
Jag: Ja, det är det!
Pojken: Men varför har han dina vantar på sig?
Jag: Vi kunde inte hitta hans vantar, så han fick låna mina istället.
Pojken: Men var är Gustavs mamma då?
Jag: Hon jobbar idag, så jag passar Gustav och tjejerna åt henne.
Pojken: Ahaa, är du hans farmor eller?
Jag: VAD SARU SARU?!?!

Okej, så kanske jag inte svarade. Men jag var bra nära.
Tack söte lille pojk, det värmde verkligen!